Öppen fråga till Jordbruksverket

Öppen fråga till Länsstyrelserna och Jordbruksverket: Kan en mink få utlopp för sitt naturliga beteende i en gallerbur om 30 x 90 x 45 centimeter? På vilket sätt uppfyller minkfarmer §§ 2, 4 och 9 i djurskyddslagen?

Länsstyrelsens inspektörer har påbörjat arbetet med att akutkontrollera landets minkfarmer efter att Djurrättsalliansen larmade om vanvård. Sedan våra avslöjande bilder kom ut har minkfarmarna haft flera dygn på sig att gå igenom sin farm, ta bort döda och skadade djur och städa burar. Vi har sett det förut: när SVT besökte Swedish Meats förre ordförande Lars Hultström efter grisskandalen gick högtryckssprutan för fullt och en skottkärra med döda djur fylldes på bakom husknuten. Den bild som djurskyddsinspektörerna nu möter på minkfarmerna är en polerad yta. Men ett faktum går inte att tvätta bort: gallerburarna står där de står och minkar på svenska minkfarmer kan inte bete sig naturligt. Den som har sett en mink i det vilda komma simmande, snabbt ta sig upp på en sten, springa över klipporna och slinka in i en klippskärva – vet att gallerburen är en parodi på den svenska djurskyddslagen.

Vi har dokumenterat förhållandena på över 20 procent av Sveriges minkfarmer. Det är ett tillräckligt stort underlag för att kunna säga något om branschen i sin helhet – speciellt eftersom alla minkfarmer är konstruerade på precis samma sätt. Vår undersökning är bara en bekräftelse på vad som tidigare framkommit i debatten  – enligt forskning från SLU visar 85 procent av alla minkar stereotypier och enligt en EU-rapport dör 20 procent av minkvalparna innan avvänjning, bland annat av bitsår. Efter att SVT publicerat våra bilder följde TV4 upp i onsdags (11/8) med ett reportage hos Sveriges största minkfarmare. Trots att ägaren Stefan Andersson kallat sin egen uppfödning klanderfri och han var kritisk till både sina egna kollegor i branschen och till Djurrättsalliansens bilder så kunde TV-teamet uppdaga missförhållanden på hans farm. Men idag rapporterar Sveriges Radio ändå att ”Minkgårdar har skött sig”; en slutsats som dragits av att Länsstyrelsens inspektörer inte gjort så många anmärkningar på några av de akut inspekterade farmerna. Det får oss att undra: vad har inspektörerna tittat efter? Och hur har inspektionerna skett? Har inspektörerna suttit en bit bort från djuren under en längre tid och studerat stereotypier? Har de letat i runt farmen efter nyligen ihopsamlade, slängda döda djur? Hur avgör de om vissa djur är så kallade passiva stresshanterare (som enligt viss forskning mår ännu sämre än de som uppvisar stereotypier)?

Efter att ha spenderat många, många timmar på minkfarmer har vi förståelse för att inspektionerna inte är lätta att genomföra. Det är så otroligt många djur – på vissa farmer över 50 000 stycken. Att inspektera varje djur skulle ta dagar. När valparna är mindre och fortfarande hela kullen vistas i samma bur är det ändå svårare. Djur med bitsår och skador kan vara svåra att upptäcka eftersom de gärna gömmer sig längst ned i högen av minkvalpar, ofta med såret tryckt mot burgallret för att skydda sig från syskonen. För att registrera stereotypt beteende krävs också tålamod eftersom det uttrycks mer när en människa inte står framför burgallret och drar till sig djurens uppmärksamhet.

Pälsnäringens bästa försvar är att de har avlat minken så hårt att arten har delats upp i två: vildminken och burminken. Någon sådan uppdelning finns naturligtvis inte. Djur är inte robotar som kan programmeras om för att passa branschens pengahunger. Minkar har funnits i fångenskap i drygt 100 år och inga väsentliga skillnader har skett i deras behovsrepertoar. Aveln har inriktats på pälskvalitet, passivitet och storlek – vilket resulterat i minkar som i mindre grad uttrycker sin stress och frustration genom försämrad päls. Men det betyder inte att de mår bättre. Det betyder bara att pälsindustrin kan behandla levande individer som produkter och på så sätt tjäna miljoner.

Frågan vi nu ställer till Jordbruksverket är: ska de få komma undan med det?