Fotografen

18 Jo-Anne McArthur - fotografen som följde med Djurrättsalliansen till farmerna

Jo-Anne McArthur är en professionell fotograf som har arbetet med över 30 djurrelaterade organisationer. Hon driver projektet We Animals, www.weanimals.org, som handlar om hur människor utnyttjar djur runt om i världen. Under två veckor sommaren 2010 var hon en av Djurrättsalliansens fotografer ute på svenska pälsdjursfarmer.

Varför valde du att arbeta med Djurrättsalliansen?

Jag blev verkligen glad över att Djurrättsalliansen frågade om jag ville komma och ta bilder till pälsutredningen. De har bra arbetsmoral, mycket integritet och medkänsla, så jag såg fram mot att komma till Sverige och vara en del av deras researchgrupp, även för en kort tid. Den här typen av arbete, djurrättsfotografering, är vad jag gör i mitt hemland Kanada och i resten av världen, sju till åtta månader varje år.

Att komma till Sverige och få arbeta med Djurrättsalliansen tillät mig att både få dokumentera de hemska missförhållandena som människor försätter djur i genom att föda upp dem för pälsens skull - och samtidigt få dokumentera arbetet andra människor gör för att sätta stopp för det.

Är det svårt att lyckas få bra bilder?

Det var verkligen svårt att ta dessa foton, men när jag så småningom arbetat fram hur ljuset skulle positioneras kunde vi arbeta mycket snabbare. Vi tog med oss minimalt med ljus för att inte bli avslöjade och minimalt med utrustning att bära, bara en enkel liten spotlight. Minkar rör sig mycket och snabbt och det är svårt att fota genom galler, så man får hitta på lite egna tricks för att kunna få till de bra bilderna.

Hur kändes det?

Att hålla på med djurrättsfotografering kräver alltid mycket uthållighet! Dagarna är långa, och vad vi bevittnar är fruktansvärt. Det är hemskt att se alla djur som lider, men jag gör det för att dessa foton kan avslöja den grymma verklighet som djuren lever i, för dem som inte känner till den.

Vad är värsta av det du sett?

Att dokumentera pälsdjursfarmer innebär att man ser oändligt mycket hemska saker: valpar som slåss och sliter sönder varandras öron, ansikten och svansar, döda djur som ligger slängda runt farmerna, brist på mat, smutsiga förhållanden, brist på utrymme, brist på stimulans. Men den värsta delen för mig är utan tvekan att lämna kvar alla djur jag fotat. Mina foton kan hjälpa framtida generationer av djur, men inte de i mina bilder. Det är hemskt att veta att de flesta djur jag fotograferat är döda vid det här laget, men jag hoppas att Djurrättsalliansens kampanj ska kunna stänga farmerna en gång för alla.