Pälsprocesserna

Frågan om pälsdjursuppfödning har blivit en långdragen politisk följetong. Minkarnas liv farmerna står i stark kontrast till djurskyddslagens fina ord, och är lite av en symbolfråga i hela djurskyddsdebatten; om man kan hålla djur det här sättet i Sverige, vad är lagstiftningen värd?

”Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.”

lyder den berömda fjärde paragrafen i djurskyddslagen, som är unik i världen. Ingen kan dock dömas för att bryta mot den här paragrafen. Istället finns förordning och föreskrifter som detaljnivå avgör vad som är godkänd djurhållning och inte. Det är här som lagen och verkligheten börjar skilda vägar.

Redan kort efter att djurskyddslagen kom 1988 startade kritiken mot pälsfarmerna utifrån paragraf fyra. den tiden hölls inte bara minkar och chinchillor utan även rödrävar och fjällrävar svenska pälsfarmer, och det var framför allt mot rävfarmningen som kritiken riktades. Det gav resultat, och rävfarmningen upphörde 2001. Orsaken var inte ett förbud, utan att nya krav infördes för att djurhållningen skulle kunna anses leva upp till fjärde paragrafen. Den som idag vill föda upp rävar måste ge dem möjlighet att gräva och vara tillsammans med andra rävar stora ytor, och det är helt enkelt inte lönsamt.

Otaliga instanser, däribland Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (1), Jordbruksverket (2) och Djurskyddsmyndigheten (3),har kommit fram till slutsatsen att inte heller minkfarmerna kan anses leva upp till fjärde paragrafen. Men här går utvecklingen mycket långsammare. Minkfarmerna är betydligt fler än vad rävfarmerna var, och att stoppa även minkfarmningen genom hårdare regler har visat sig lättare sagt än gjort.

Inför valet 2002 lovade Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet att de skulle verka för en avveckling av pälsnäringen om de kom till makten. En statlig utredning gjordes för att slå fast hur avvecklingen skulle gå till; förutom hårdare djurskyddsregler övervägdes möjligheten att införa ett totalförbud mot pälsdjursuppfödning helt på etiska grunder. Utredningen presenterades 2003 och rekommenderade hårdare regler. Det ledde till ett lagförslag som presenterades 2005 och innebar att man skulle införa ett nytt stycke i fjärde paragrafen som enbart gäller minkar. Minkar skulle ges rätt att klättra, röra sig, vara ensamma, jaga och simma. Våren 2006 skickades förslaget ut på remiss till EU. Frankrike motsatte sig förslaget, och även om Sverige vann i slutändan drog processen ut på tiden. Förslaget hann inte tas upp i riksdagen innan valet, vilket hade varit en förutsättning för att dåvarande regeringen skulle kunna leva upp till sina vallöften. Istället fick Sverige en borgerlig regering, och lagförslaget röstades ner i december 2006.

Efter år av kamp för minkarnas frihet var det här en enorm besvikelse för många. Undersökningar som gjordes kort innan valet visade att en stor majoritet av svenska folket, även de borgerliga väljarna, var emot pälsfarmning. Men den nya regeringen lät ekonomiska intressen gå före djuren. Att de hårdare reglerna inte skulle bli verklighet var ett uttalat vallöfte från deras sida. Inför valet 2010 står vi inför samma situation: den sittande regeringen kommer knappast ändra sin politik, medan de rödgröna partierna lovar att lägga fram det gamla lagförslaget för riksdagen igen. Det här låter bra, men med tanke på hur många gånger minkarna har svikits hittills så är det säkrast att inte tro det innan vi ser det. En rödgrön valseger ger minkarna hopp, men ingenting är säkert förrän varenda farm är tom.

Källor:
1. Uppföljning av pälsdjursutredning från 1990. SVS 1996.
2. Hållande av mink för pälsproduktion. Rapport till regeringen. Jordbruksverket 2002.
3. Djurskyddsmyndigheten kräver bättre villkor för minken. Pressmeddelande 2004.