Pälsindustrins lögner

38 ”Minkarna på farmerna är tama, precis som alla andra husdjur”
Fel. Minkar måste i regel hanteras med tjocka handskar, håv och fångstfällor. De har funnits i fångenskap i ungefär 80 år, vilket kan jämföras med hundarna som varit husdjur i minst 30 000 år och  korna i 10 000 år. Minkarna har inte avlats för tamhet utan för pälskvalitet. De är fortfarande vilda djur.
 

”Om pälsfarmningen förbjuds i Sverige kommer den bara flytta till länder där djuren har det sämre”
Det är svårt att se att minkarna skulle kunna få det så mycket sämre. Men även om det är värre någon annanstans så är det ingen anledning till att Sverige inte ska gå före. Med den logiken skulle vi även kunna tillåta slavhandel eller barnarbete. Många svenska pälsfarmare samarbetar redan idag med farmer i andra länder, förser dem med avelsdjur och fungerar som konsulter åt farmare t ex i Baltikum.
 

”Päls är naturligt och miljövänligt – mycket bättre än fuskpäls”
Fel. Från att minken föds till att kappan slängs är pälsindustrin ett miljöhot. Utöver utsläppen så är päls energikrävande – 15 gånger mer än fuskpäls.


”Certifiering och egenkontroll försäkrar att djuren har det bra”
En näring som av experter och myndigheter inte har ansetts kunna leva upp till djurskyddslagen på 22 år kan knappast räddas genom kontrollprogram som lägger ribban på en ännu lägre nivå.
 

”Om minkarna inte hade det bra skulle de inte få så fin päls”
Minkarna har i generationer avlats just för att få fin päls trots att de lever i en understimulerande miljö. Det stämmer att det kan synas på pälsen om ett djur har näringsbrist eller är sjuk, men ångest, stress och frustration ger inte samma effekt. Pälskvalitet är därför inte en bra välfärdsindikator hos minkar.

”Att minkarna förökar sig är ett tecken på att de mår bra”
Det stämmer att parningsbeteenden, fertilitet och ungvårdnadsbeteenden kan vara känsliga för stress. Även om det inte är givet att den som får många ungar har det toppen, så kan man utgå från att djur som inte blir dräktiga eller struntar i sina ungar inte mår bra. Det här är också mycket vanliga problem på farmerna, och det trots att de individer som har haft mest stresskänslig reproduktion för länge sedan slagits ut. Det är vanligt att minkhonor biter ihjäl sina ungar och att de inte tar hand om dem ordentligt. Fem till tio procent av valparna är dödfödda och ytterligare sjutton procent dör under digivningsperioden. Kannibalism är en av de främsta orsakerna. Sexton procent av minkhonorna blir trots parning inte dräktiga.



Källor

Smith, G.H. 1979. Energy study of real vs. Synthetic furs. Fund for animals, Michigan.

The welfare of animals kept for fur production. Report of the Scientific Committee on Animal Health and Animal Welfare, 2001

Hansen, 2005. Minkhvalpes livskraft er arvelig. Danmarks Jordbrugsforskning.

Clausen, 2006/2007. Hvad dør mink af gennem et produktionsår.
Pelsdyrserhvervets forsøgs- og forskningscenter, Danmark.